Skolavlsutningen, det kommer kanske bli en av mina mest traumatiska dagar. Dagen då säkerheten försvinner. Säkerheten i de kompisar man har haft i klassen. Klassen som har funnits där och klickat sedan början. Början man hade längtat till i hela sitt liv. Livet som kommer att förändras just då.
Jag har nu gått mer än halva min gymnasietid. Den har hittils varit så fantastisk som jag kan önska, och lite därtill. Sommaren innan jag skulle börja var den tråkigaste någonsin. Bortsett från någon dag med volleyboll så fanns mycket få positiva aspekter på den. Jag minns hur jag kunde ligga hemma i solen och bara bubbla inombords av förväntan av att få börja i min nya klass. Dagen då vi började samlades bara några få intryck. Dagen därpå gick jag på en rundvandring och skaffade mig en ny vän som kom att bli min dörr intill resten av klassen. Allt flöt på efter det och nu så är jag där jag är. Glad över att allt är bra nu, ledsen över att allt kommer att ta slut en dag.
Som jag har sagt i mina tidigare inlägg så flyttar jag troligtvis utomlands efter skolan och läser under en längre tid. Och vem vet vad mina vänner ska göra då. De gör nog som jag och försvinner någonstanns där de kan bli svåra att kontakta. Och vad gör jag om jag har en förälskelse vid den tiden. Vad ska jag sätta först, min framtid eller den kärleken jag känner just då. Fast varför bekymmra sig om problem man inte har.
Jag hoppas min åsikt kommit fram. Alla mina klasskamrater, jag kommer alltid att sakna er. Ni kommer alltid vara en viktig del av mitt liv.
Peace out
7 kommentarer:
Jadu, vi har alla haft tur, vi som hamnade i klassen! Och jag håller helt med dig, faktiskt. vad tusan ska man ta sig till om 1,5 år egentligen?!
Hehe Oscar nu gör du det svårare än vad det det är =) Klart du ska tänka på framtiden. Kärlek kan köpas senare i livet.
Håller med Emil, Kärlek är tillfällig, medan erfarenheter hänger med hela livet.
Jag kommer också lipa...vi kan lipa tillsammans:)
Njut av tiden som vi har tillsammans.
Ush! Man får nästan ångest av att veta att det bara är 1,5 år till man faktiskt måste bestämma sig för vad man ska göra med sitt liv. Och att skiljas från världens bästa kompisar man kan ha.
1,5 år e inte så lång tid som det låter som...
Tack detsamma! :)
Håller verkligen med, det blir ett tårfyllt farväl(eller så låtsas vi att det inte är ett farväl så vi är mer glada istället;P) Föresten så har jag också planer på att resa efter skolan. Så jag tycker att alla skaffar sig skype och bredband var vi än är så kan vi prata hur mycket vi vill^^ (man borde skaffa headphones också:P)
Skicka en kommentar