Ännu en gång ett spontant inlägg. Jag har extrema problem att sova och imorgon är det skola igen. Skola, denna hatade skola, denna älskade skola. Skola som för vissa betyder problem, jobb, läxor och bara massa onödigt slit. Men för mig betyder skolan inte bara det, utan skolan betyder för mig en plats där jag träffar mina kompisar, pratar om vad som hänt i helgen, det som står i nyheterna, film, skolan, andra kompisar och skrattar. Lektionerna, raster, lunchen, strunt samma när, jag skrattar varje dag jag är i skolan. Under de här fyra och en halv terminerna så har jag säkert förlängt mitt liv med många år. Mina klasskamrater är underbara och helt och hållet fantastiska, om jag får lov att underdriva. Men "What goes up must come down" som så många personer har sagt genom historiens gång. I juni är det dags, studenten. Många firar friheten och det nya livets början, men jag vet inte vad jag ska fira. Friheten, vilken frihet? Friheten att välja vad man ska läsa på universitetet eller högskolan, då det knappt ens finns några jobb. Friheten att välja den billigaste maten i butiken eftersom man inte har råd med något annat. Det nya livets början då? Det nya livet med ett prestationstvång. Med slumpade chanser om vem som får vad. Det nya livet fyllt av fler fällor än skatter. Men det är inte de här mörka utsikterna som jag är rädd för. Det är allt som försvinner. Alla som försvinner. Många av mina vänner har olika vägar som de vill följa efter gymnasiet och de leder ofta till helt olika platser. Och min väg? Jag har en liten otydlig karta med många vita fläckar som säkert kommer ändras ju längre tiden går. Men en sak är säkert, jag kan inte följa alla de andras. Vad ska jag göra? Ska jag bara följa någon enstakas och tappa bort alla andra och kanske även inte följa den väg som jag vill följa. Eller ska jag helt och hållet följa min egen väg och lämna alla andra åt sina öden. Ibland känns det som att singla slant vore det enda logiska.
Så varför ska jag fira? Varför ska jag fira att någonting så fantastiskt avslutas? Varför ska jag fira att allt kanske försvinner? Det verkar mer vettigt att sörja. Det är kanske därför jag ska fira. Om den här tiden har varit så bra varför låta den avslutas med tårar, låt den avslutas med ett leende. Summera allt som har varit positivt och få ut det på en dag, låt andra få höra det, dela med dig av din glädje. Om vi alla står inför utmaningar så varför ska man möta dem utan något ljus. Jag ska med mig allt som de här tre åren har gett mig, det ska lysa upp allt mörkt och få allt dystert försvinna. Nu vet jag varför jag ska fira, nu vet jag.
Jag kanske kommer tillbaks hit någon gång snart och skriver lite till om skolan och studenten, för det finns mycket mer känslor att behandla här. Och jag har bytt låten på bilden, ett rätt så lugn låt i lite Jimi Hendrix stil, hoppas ni gillar den. Ha det bra!
