Fuck this, fuck it all. Just nu orkar jag inte göra så mycket mer. För ett par veckor sedan så kände jag att hela mitt liv skulle bli bra, bättre, kanske till och med bäst. Just nu känns det som allt körs ned i botten på marianergraven. Allvarligt talat jag behöver skriva på mitt projektarbete mer än någonsin just nu och jag skriver på en jävla blogg. Jag är så trött på det hela. Jag vill bara få ut lite av den storm som flyger inom mig.
De senaste veckorna har jag tänkt tillbaka på min skolgång, vad jag har lärt mig, hur jag har utvecklats, vilka som är mina största förändringar osv. Och jag… kan inte hitta vad som har hänt när. Att jag var mycket bättre i tvåan än i ettan är självklart eller att jag i nian började tröttna på högstadiet är uppenbart, men precis när hände det? Vad agerade katakysator för alla de stora vändingar i mitt skolliv. Jag vet inte? Eller jag kanske inte ska veta, det är kanske omöjligt att veta. Vem vet? Så många frågor, så lite svar.
Youtube, youtube, åh du vackra youtube. Du gör min vardag så mycket lättare och samtidigt så mycket svårare. Jag ser mer på dig än på någonting annat under min vakna stund. Du är min musa, min inspirationskälla. Jag tror det till och med var du som fick mig att börja skriva det här inlägget.
Som sagt så har det blivit mycket youtube, mest Scrubs. Alltifrån klassiska guldbitar som Turk the Warrior (http://www.youtube.com/watch?v=Ux6gnOGO0Fw) till mer emotionella scener som Bens Funeral (http://www.youtube.com/watch?v=3rirPLLYBys). Alla dessa himmelska klipp har fått mig att börja tänka på varför jag gillar Scrubs så mycket. Jag tror inte att det är humorn, även om få andra serier äns kan försöka nå samma höjder. Jag tror det är JD, dr John Dorian. Den stackars huvudkaraktären som ofta gör fel och som ofta blir ståendes ensam, men som lika ofta rättar till sina fel och blir allas vän. Det må låta lite klyshigt men när man ser på honom så känns det inte så. Många vill se en karaktär de kan identifiera sig med eller som de önskar sig kunna var, för mig och JD så är det lite båda. Jag gillar att dagdrömma likt honom, att försvinna bort i en annan värld där det som jag vill är möjligt och att komma tillbaka till verkligen utan någonting som någonsin kommer till nytta. Jag har haft nedtryckda känslor för en vän, precis som JD. Men vissa saker som han har önskar jag att jag hade. Jag önskade att jag kunde vara lika öppen med vad jag tänker och tycker. Jag vill ha samma förmåga att sudda ut mina felsteg, att rätta till dem. Men, men, man kan inte få allt. Här kommer några av mina favorit-klipp med JD tillsammans med en förklaring till dem:
http://www.youtube.com/watch?v=wuzBLu_IZCw&feature=related
Mannen på soffan är Dr. Cox, JDs "mentor" som har spenderat den senaste tiden hemma, drickandes efter att han kommit till sjukhuset berusad. Alla JDs vänner har spenderat tid hemma hos honom som mentalt stöd, förutom JD som har valt att inte åka dit, förräns nu.
http://www.youtube.com/watch?v=fpS70HSd9LE&feature=related
Ett klipp om en avundsjuk och ledsen JD som får se den han älskar förlova sig med någon annan än han själv.
http://www.youtube.com/watch?v=6a9kVyOFmws
Klippet får förklara sig självt, jag tycker det börjar bli tjatigt med sammanfattningar.
Och nu hittade jag ett till, fast det lägger jag mest upp för musikens skull:
http://www.youtube.com/watch?v=_xK64tG-o_A
Dreaming of You med The Coral, eller The Corals (nåt sånt var det iaf). Inte vad jag jag brukar lyssna på, men visst skapar den rätt skön känsla i kroppen. Den kan nog gå in i min spellista tillsammans med min blandning av Göteborgsmetal, Johnny Cash och allt annat som jag lyssnar på.
Och på tal om Dreaming of You, jag tror inte jag har någon som jag just nu kan säga att jag drömmer om, ingen som väcker någon värme hos mig. Det är inte ofta det är så för mig och ibland kan det kännas skönt, men det känns även lite tomt. Det är någonting jag har vant mig vid under en längre tid och nu när jag saknar det så vet jag inte riktigt vad vill ha. Det är som att förlora hungern, man lider inte av det men man vet inte om man ska äta. Min liknelse var kanske dålig och gjorde det kanske inte enklare för er, men det är inte enklare för mig att förstå. Men det är kanske bäst att vänta och se vad som händer.
Jag läste lite i mina gamla inlägg, den tiden då jag inte kunde skriva fem meningar utan att använde minst ett "aja", och hittade ett som jag tyckte var speciellt intressant. Det var en specifik del som jag fastnade för, speciellt med tanke på min föregående paragraf. Jag citerar:
"Nu vill jag att alla som kommenterar är ärliga, jag behöver lite hjälp. Jag vet inte hur jag ska göra, ifall jag ska välja person A eller person B (detta är bara generellt). Jag vet själv inte vilka sidor hos mig de skulle gilla, men vi säger så här om de bäda (kom ihåg att vi bara är generella), A är en lugn person som inte pratar så mycket, gillar kanske lite mer litteratur och är troligtvis inte så social och festlig av sig och B är en lite mer "vild" person som är pratglad och gärna socialiserar med andra. Vilken av dessa tror ni skulle passa mig bäst, som partner. För jag själv är ju ofta lite "crazy" av mig, men jag gillar att vara lugn och kunna prata lite mer stillsamt med någon också. Skriv gärna era egna åsikter som en kommentar. Ifall ni känner att ni inte riktigt vet vem jag är kan ni läsa mitt första inlägg."
Även om jag skriver att jag är väldigt generell så minns jag att det var två personer som jag tänkte på när jag skrev det här inlägget (det var därför jag var lite övertydlig med att det enbart var generellt), men jag minns inte vilka. Så jag skapar härmed en tävling, den som kan komma på vilka två dessa tjejer var kan få ett anonymt hedersomnämnande här på bloggen. Och ni kan skicka era svar till min mail, min ytterst gamla mail:
demon_zabuza1@hotmail.com
Nu ska jag försöka få folk att börja läsa den här bloggen igen, via facebook och andra internet-forum, för den har kommit tillbaka och inom kort kommer den att få en liten remake.
Peace Out
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
