6 av 5 fem stjärnor forts.

Daniel Svensson, Peter Iwers, Björn Gelotte, Jesper Strömblad, Anders Fridén. Precis i den ordningen kom dom. IN FLAMES!!! Jag hade vunnit tillsammans med 24 andra ett backstage pass där vi fick träffa IN FLAMES!!! Fyfan vad coolt. Vi tog foton tillsammans med bandet, fick diverse saker signerade och snackade lite med när det inte var mer än 50 min kvar till spelning. Och fyfan vad trevliga dom var, schjysta som fan. Men tiden rann ivägen, ja den går fort när man har roligt som man säger. Så det blev en gruppbild med alla och så lite "Adjö, hade kul, lycka till" handskakningar innan man gick tillbaka till sin plats med en grym magkänlsa, man hade lite föraning om att det skulle bli en grym kväll.

Under tiden man hade varit på sin lilla träff så hade Gojira spelat. Enligt mina kompisar så sög dom. Men det finns säkert lite folk därute som gillar dom. Men nu var det dags att invänta de stora grabbarna. Göbbarna från Götebôrg. In Flames. Folket vällde in, det blev snabbt helt fullt i Lisebergshallen. Stämmningen steg i takt med publikens tjut av vilja efter bandet.
"In Flames, klapp klapp klapp, In Flames, klapp klapp klapp, In Flames" En vit duk föll ner och täckte scenen så att man inte såg något. Och sedan så började lyssa gult på den och likt spöken i en gammal skräckfilm så kom dom fram. Men allt man såg var sillhuetter av deras skugga emot duken. De steg fram samtidigt som introt till "The Chosen Pessimist". Ljuset sjönk och fick en grön nyans, då det tidigare hade haft en gulorange nyans. Och man fick plötsligt syn på dem. Ännu en gång blev det spöklikt, de liknade andar fast på en scen där de för evigt uttryckde den sorg de bar på. Men de återgick till det orginella lyset de hade. De kom fram och försvann flera gånger innan det slutade. Då nådde de refrängen och duken släpptes och de lugna gitarrerna övergick till hårda riff. Efter låtens slut verkade applåderna oändliga. Till slut så fick anders tyst på oss och började prata själv. Han började på stockholmska och beskrev hur kul det var att vara "i stan". Publiken gjorde som en riktig Göteborgspublik ska göra och buade. Anders började prata som vanligt och avslutade sitt tal med lite Göteborgska, "Gôtt att vara här i Götebôrg". Sedan fortsatte koncerten. Det var gungande hopp till "Only For the Weak", tändare i luften till "Come Clarity", fanatstiska mellan pauser av Anders, ett fantastiskt gitarr-solo i "The Mirror's Truth", ett inte så fantastiskt gitarr-solo i takt med publikens hejarramsor, klassik Gbg-döds i ett "Jesterrace-medley", hårda verisioner av relativt lugna låtar som "Delight and Angers", härliga riff i "Colony" och "Pinball Map", en sjuk lång vänta på "Cloud Connected", en tänjing utav gränserna på hur fantastisk en koncert kan vara. Men tiden går som sagt fort när man har kul. Och när de hade avslutat med balladen "Take This Life" så kändes det som hela världen var inom en. Pyrotekniken hade det skärts ner på men känslan var uppvriden till beyond maximum. Det var det bästa jag sett dem göra hittils. Fy fan vilken koncert.

Det blev 6 av 5 stjärnor, minst.

Detta var allt för nu.

Peace Out, Ozzy